Memoarer
 
1946 föddes jag. Som alla vet har man inget som helst minne av den perioden av livet. Jag föddes på Faluns BB avdelning. Min familj, far, mor och mina syskon bodde i Grycksbo, en och en halv mil norr om Falun. Vi är sex syskon i familjen.
Grycksbo ligger mellan Falun och Rättvik.
 
Jag kan så här i efterhand föreställa mig min födsel. Jag föddes på midsommarafton den 20 juni. När jag drömmer mig tillbaka till den tiden så kommer fantasin fram där jag sitter i min mors famn med en härlig grön krans med blommor så vackra inbyggda i kransen i alla dess färger som bryter så vackert mot det gröna. Jag tror jag var så otroligt lycklig i min mammas famn. Vad jag nu funderar över är om min pappa kom och tog mig i sin fam. Det gjorde han nog ganska så säkert. Jag har ju inget minne från den tiden. Men riktigt så lyckat var inte min födsel. Jag föddes liksom lite olämpligt.
Min mor mådde inte så bra.
Idag är min mor jätteglad över att jag nu tagit mig tid att skriva om mitt liv. Hon har fyllt ut en del saker från min födsel och sånt man omöjligen kan komma ihåg som liten.
 
Vad jag själv minns när jag var liten var att jag var så 
fruktansvärt mager. Jag skämdes så hemskt över att mina armar och ben var så oerhört magra. Om det funnits TV på den tiden hade dom sluppit att åka hundratals mil för att filma undernärda barn. Dom hade bara behövt åka till Grycksbo och filmat mig.
 
Min mamma har berättat för mig hur fruktansvärt dåligt hon mådde. Hon orkade bara inte ta ut mig i friska luften. Hon orkade inte ge mig tillräckligt med mat trots att hon så väl visste att jag behövde mat.
Jag fick av detta en sjukdom som på den tiden hette engelska sjukan. Det är en sjukdom som yttrar sig som så att man lider brist på vitaminer. Särskilt D-vitamin. Man blir som gelé i skelettet och när jag vuxit ifrån sjukdomen blev min rygg sned och krokig.
 
Min mamma led av något psykiskt problem liknande 
ångestdeppresion. Hon blev inlagd på Säters sinnessjukhus som det hette på den tiden. Där fick hon ECT vilket betyder 
elchocker. Jag själv trodde att denna behandling för länge sen upphört. Men den finns kvar än idag.
Idag vet jag att det inte alls var så att min mamma var sinnessjuk... långt därifrån. Min mamma var deprimerad fruktansvärd deprimerad över att ideligen ha minnen av dom barn hon fött och där hon inte orkat ibland. Mamma fick låta andra ta hand om vårdnaden av sin lilla flicka Gittan. Jag vet inte. Men kan någonting vara värre än att älska sitt barn och man lämnar bort det?
Men jag älskade min alldeles egen mamma. Att min mamma berättat detta för mig ser jag som en stor kärleksförklaring till mig. Jag föddes nog inte i onödan. Jag behövdes nog i barnaskaran.
 
Men man kanske ska ägna sig åt det man minns.  Åtminstone   det man minns när man tänker tillbaka. Minnet kan ju ha förändrat sig med tiden och ens upplevelser.
Jag kommer ihåg min första tid som liten...  i alla fall som jag minns den idag. Just nu när jag skriver väller minnena fram i en enda stor oordning. Både sorgliga och glada minnen.
Hur ska jag nu försöka få ordning på mina minnen? Det är bamsingen ingen lätt sak. Möjligen kommer min berättelse inte att ske i exakt kronologisk ordning.
 
Mina första minnen är att min far byggde en villa (på den tiden hette villa ett "Egna hem" ( som dom "riktiga" 
Socialdemokraterna ville att alla skulle få ). Pappa byggde den i Grycksbo uppe på en kulle. Tidigare bodde vi i en trång lägenhet utan vare sig vatten eller toalett inomhus. Vi fick "bajsa" i ett torrdass utomhus. Men även det kunde vara rätt så mysigt eftersom torrdasset bestod av flera "bajshål" om man nu vill kalla det så. Rätt som det var klev grannen in för att han var "nödig" Medan vi satt där och stånkade så hittade vi alltid något intressant ämne att prata om.
Det var Grycksbo pappersbruk som tillhandahöll dessa 
lägenheter för deras anställda. Min mamma fick hämta vatten ur en brunn på gården som hon fick släpa en trappa upp till våran lägenhet.
 
Min pappa måste ha varit en hejare på att förverkliga dom saker han bestämt sig för att göra. Bestämde han sig för att bygga ett "egna hem" så blev det så. Han satte raketfart för att bygga sitt eget "egna hem". Så fort han slutade sitt jobb, oavsett vilken tid på dygnet det var så gällde bara en sak. 
Iväg och jobba på detta nya egna hemmet. Jag tror han jobbade dygnet runt för att vi skulle få det bättre. .
Vad jag vet är att när min pappa byggt färdigt och vi flyttat in så hörde en stor veckotidning av sig där det blev ett stort reportage (tre helsidor) om hur vi numera bodde. Tidningen visade bilder från vårt badrum. Kallt och varmvatten direkt från en kran. Ny spis och kylskåp mm. Tänk så härligt att man   kunde både kissa och bajsa inomhus. Mamma berättade att det var så oerhört skönt att slippa gå till brunnen, fylla vattenhinkarna och släpa dom en trappa upp.
Och tänk bara att spola vatten i ett badkar som verkade stort som ett hav när man varit van vid en balja, där mamma värmde vatten på spisen och sprang i skytteltrafik till brunnen för att fylla baljan som vi barn skulle bada i. Nu fick ju jag visserligen alltid bada efter Monica (min ett år yngre syster) i hennes badvatten. Annars hade mamma fått sprungit ihjäl sig till brunnen. Eftersom det var ett tag sen som andra 
världskriget slutat och man kunde köpa riktig tvål blev man både ren och luktade gott trots syrrans skvalpande före mig.
 
Min mor och min far jobbade som sagt på pappersbruket i byn. Dom jobbade skift... fast inte samma skift. Eftersom jag och Monica var yngst och inte kunde bli lämnade ensamma hemma så löste dom det problemet med att vi fick åka på "pakethållare" fram och tillbaka till deras arbetsplats. När pappa började sitt skift hade han mig och Monica på 
pakethållaren när han cyklade till jobbet. Väl framme vid pappersbruket mötte min far, mor som slutade sitt skift och tog över cykeln och skjutsade hem oss igen. När vi sedan återigen anlänt hemmet efter en halvtimmes "drömfärd" på en pakethållare var det dags för mamma att laga mat.
På den tiden så minns jag hur mamma ibland var bekymrad när hon stod och lagade mat. Hon hade köpt en liten bit falukorv. Antagligen var hon ledsen för att denna lilla 
korvstump inte skulle räcka till oss alla i familjen. Men där kommer jag ihåg hur hon fixade till det. Hon skar korven i små pyttesmå bitar och gjorde en sås till där hon kokade upp såsen och la i pyttesmå bitarna av korv samt kokade potatis. 
Så det blev potatis med stuvade korvsnuttar. Jag lovar att det smakade underbart gott. Men jag tänkte ändå, att när jag blir vuxen ska jag minsann köpa mig en jättestor falukorv och bara njuta.
 
Min pappa var verkligen en "fixare". När han inte jobbade på pappersbruket så jobbade han hemma i källaren. Där 
tillverkade han små "cykelsmattrar" som man fixerade vid ena hjulet på cykeln. Cykelsmattran såg precis ut som en ljuddämpare. Helt plötsligt lät det som man åkte moped. Det var ett underbart ljud att höra "motorkolven" ljuda när man cyklade. Ju fortare man cyklade desto häftigare motorbrum.
 
Här dyker ett minne inom mig upp. Ett minne om min far när han skulle lära mig att cykla. Han höll i cykeln och jag satte mig upp. Hela cykeln vinglade men min far höll stadigt i cykeln. När jag satt mig på sadeln och cykeln slutat att vingla tog pappa sats och sköt iväg mig. Och tänk det fungerade. 
JAG cyklade hipp hipp hurra! Men jag vet inte om pappa glömt att tala om hur man bromsar, eller om jag glömt det i all den glädje jag kände för att kunna cykla. Jag närmade mig med enorm fart en utförsbacke. En fruktansvärd rädsla dök upp inom mig. Jag började skrika Pappa Pappa stoppa mig. Jag minns hur pappa skrattade och jag fattade inte varför pappa skrattade? Hur själva cykelturen slutade kommer jag inte ihåg, men den slutade alldeles säkert lyckligt.
 
Nu är ju Grycksbo en mycket idyllisk by med branta backar och en härlig natur men som i stort sett bara hade en 
arbetsgivare Grycksbo pappersbruk. Det var nästan så till och med jag kände en viss humor när alla som jobbade på pappersbruket cyklade som idioter när dom hade lunchrast. Helt plötsligt vimlade det av cyklister när dom cyklade hem för att äta. Sen blev det helt tomt på vägarna i cirka 25 minuter. Sedan förvandlades dessa tomma vägar av dessa 
"tävlingscyklister" som skulle tillbaka till sina jobb och "skift".
 
Min pappa var en hejare på att "uppfinna" nya produkter i källaren. Han beställde den ena maskinen efter den andra som han installerade. Han köpte en bandsåg, svarv, slipmaskin m.m. maskiner och började såga en adventsljusstake som föreställde en häst med släde. På släden borrade han fyra hål där man kunde placera fyra ljus. Nu minns jag inte hur, men jag tror att min mamma fick måla hästarna och kälkarna. Det påminde mycket om dalahästarna, men ändå inte.
Han byggde även bobbar som blev oerhört populära. Dom bestod av två medar, två ribbor att lägga fötterna på och ett antal ribbor som man satt på, samt en stålbåge som band ihop alltsammans med både ratt och broms.
Numera vet jag hur han fick beställningar bl.a. från en leksaksaffär i Falun dit han levererade massor. Tyvärr så gjorde inte leksaksaffären rätt för sig ifråga om betalning till min far. Men sålde pappas grejer det gjorde dom. Jag vet bara att jag var så enormt impad av pappas verkstad i källaren. Där fanns maskiner av alla de slag. Trädstycken som pappa gjorde ribbor av till bobbarna. Bandsåg där han sågade till hästarna med släde. Där fanns en maskin som han fixade till medar m.m. till bobbarna. Massor av färgburkar som man ibland fick låna och måla själv. Nästan allt fanns där. Jag tyckte mycket om att vara där. Jag minns hur jag gick fram till pappa en kväll när han höll på och jobbade i "källarverkstaden" och sa
 - Du pappa när du dör vill jag ärva allt det här.
Min far skrattade. Tog upp mig i famnen och sa:
- Jajjamensan det lovar jag dig. Men det dröjer nog ett tag.
 
Jag tyckte vi hade det så fruktansvärt fint där vi bodde i vårt Egna hem. Det låg uppe på en kulle så att alla andra "egna hem" låg ett snäpp under vårt. Pappa hade byggt en stentrappa från huvudingången ner till källardörren och därifrån en grusväg ner till stora vägen. Grusvägen kantades av all sköns grönska med björkar och blommor i alla dess färger. Pappa byggde även en stor terrass som sträckte sig från baksidan av huset runt hörnet till ena kortsidan av huset.
Terassen var så stor att en vinter, när mamma och pappa inte var hemma, tog vi och spolade den från badrumsfönstret med duchslangen. Sedan åkte vi skridskor på terassen. Pappa och mamma tyckte att det inte var särskilt lämpligt.
På baksidan byggde pappa en lekstuga för oss barn med både små "barnmöbler" och riktiga fönster. Han målade lekstugan både utvändigt och invändigt. Som vanligt höll han på natt och dag tills allt han företog sig blev klart.
Jag minns även hur otroligt trivsamt det var när mamma och pappa målade om köksmöblerna utomhus i solen, samtidigt som jag lekte med en så fin lastbil som pappa snickrat ihop. Det var så mysigt att höra hur mamma och pappa pratade om hur fina köksmöblerna skulle bli när dom blev klara.
Vilken skulle inte vilja ha en sådan pappa och mamma?
 
Men det var pappa som betydde allt för mig. Jag minns än idag hur förtvivlad jag var när min pappa skulle åka bort. Jag var väll kring fyra år. När pappa skulle åka bort så började jag att gråta, eller snarare skrika.
- pappa kom tillbaka….
Pappa kom tillbaka och gick igen. Jag började återigen att skrika. Jag grät och skrek om vartannat. Pappa försvann, även om det bara var för några timmar Jag gallskrek rakt ut. Pappa FICK bara inte LÄMNA mig. Samma sak hände flera gånger när jag var liten. Han fick INTE åka in till Falun och gå på bio t.ex. Han fick inte hälsa på någon utan mig, vilket han ändå gjorde. Han hade all rätt att göra så, men inte förstod jag det då. Min far som jag älskade så mycket hade tyvärr även andra sidor. Men innan jag berättar om min pappas andra sidor vill jag gärna berätta lite om min mor.
 
Om man kan ha en bättre mor har jag svårt att avgöra. Man har liksom ingen annan mor att jämföra med. Jag vet bara att hon tog hand om oss på allra bästa sätt. Vad jag minns från den tiden när det var vinter och vi skulle gå och lägga oss. Mamma kokade då hett vatten och hällde i stora flaskor som hon lade under våta täcken för att vi inte skulle frysa. Vi vaknade på morgonen med nästan minusgrader i huset. Skuttande tog man sig ur den varma sängen och med raketfart tog man sig in i köket där värmen slog emot en och en härlig doft av nykokt choklad. Mamma hade antagligen trasslat sig upp i arla morgonstund och slagit på ugnen från spisen så att det skulle sprida sig lite värme i köket under tiden som hon varit nere i källaren och tänt eld i pannan för att vi skulle få värme i hela "lilla" huset långt innan vi andra vaknat. Vi hade en värmepanna som man bara kunde elda med träd eller kol och elden slocknade ju efter ett tag. Men vi hade ju elektricitet så mamma kunde snabba upp värmen i köket genom att slå på spisen och ugnen.
På den tiden var det nästan obligatoriskt att alla barn hade pjäxor. Men för att pjäxorna skulle behålla sin smidighet och inte bli stela och stumma så fick man lov att fetta in dom med fett så att dom skulle motstå dagens påfrestningar. Men för att fettet verkligen skulle göra nytta så stoppade man in dom i ugnen ett tag så att fettet riktigt sög sig in i lädret.
Att sitta i köket och käka frukost med värmen från spisen var härligt. Choklad och goda mackor med alldeles riktig ost på fanns framdukat vid frukostbordet.
Min mor tog hand om oss på allra bästa sätt med stor kärlek. 
 
Men det där med att bygga "egna hem" och "verkstad" i källaren tog nog hårt på ekonomin. På den tiden var det en heder att till vilket pris som helst göra rätt för sig. Ibland kanske inte pengarna räckte till. Jag vet inte hur det var med den saken, för vad jag minns, så pratades det aldrig om pengar i familjen. Jag kände liksom bara på mig att vi inte hade det så himla bra ställt ekonomiskt..
 
Min pappa kunde jobba dygnet runt och var för det mesta jättesnäll. Men han kunde även bli arg, fruktansvärt arg. Han hade mörka sidor, fruktansvärt mörka. Min storebror Sten som är tre år äldre än mig. Jag minns att Sten var en riktig 
retsticka. Han retades så fort han fick möjlighet. Men å andra sidan var han nästan jämt glad. Han var jämt ute och lekte. Jag minns när han en gång kom hem med ett stort bandage runt ena fingret. Mamma blev undrande över bandaget och frågade Sten vad som hänt.
- Äsch, det hände på skridskoplan när jag åkte skridskor.
- Det måste jag få titta på.
- Äh, det är väll ingenting.
Men mamma bestämde sig för att linda upp bandaget på fingret. När hon gjort det visade det sig att fingret var av. Det hängde ihop i en sena så det var bara full fart till Falu lasarett så det gick att sy ihop så fingret kunde räddas. Nu var ju Sten en riktig hejare på att prova på allting som han kom åt. Rädd var nog ett främmande ord för honom. Det var minsann inte första gången han kom hem och hade gjort illa sig. Sten kom hem med öppna sår, hjärnskaknong och massor andra skador.
 
Då min pappa var som så, att han tålde jättemycket, men när det slog över då slog det slint med besked.
Jag vet inte varför pappa blev så arg. Kanske var det för att Sten var så oerhört självständig och var en expert på att kunna retas. Min pappa blev vansinnig så som jag upplevde det då. Han tog tag i Sten släpade in honom i hans rum, lämnade dörren öppen, så jag såg. Han slängde ner honom på sängen satte sig på honom och bara slog, slog och slog.
Jag skrek
 - Pappa…snälla pappa sluta sluta.
Min mamma kom och höll om mig medan vi såg på.
Min mamma verkade lika rädd som mig. Men till slut tog hon fram en kvast och började slå på pappa och skrek:
- Nu är det du som slutar slå Sten omedelbart.
När pappa tagit sig till sans igen och Sten vacklade upp från sängen blödde det ur ena örat. Det var dags igen för Sten att åka till lasarettet.
När pappa var sådan var jag livrädd för pappa samtidigt som jag älskade honom så enormt mycket. Pappa ska ändå ha en viss heder att när Sten var på lasarettet så erkände han utan omsvep att det var han som tillfogat honom slagen. På den tiden var det ju tillåtet att aga sina barn. Men en sak visste 
jag säkert. Skulle jag få barn så skulle jag aldrig, aldrig utöva våld. Det kändes minst lika viktigt som min "önskedröm" att kunna köpa en jättestor falukorv och bara festa. Men som det kommer att visa sig senare så var det väll inte falukorv jag i första hand använde för att festa.
 
Jag minns även hur härligt mamma och pappa ordnade för oss på somrarna. Vi skulle resa bort, långt långt bort för att hälsa på mormor. Nu är ju våran släkt lite komplicerad. Min mammas mamma var inte hennes riktiga mamma eftersom hon blev bortadopterad som liten. Men för mig var mormor min alldeles egen mormor. Det var så mysigt att resa iväg. Stora resväskor tog mamma fram och packade ner massor av kläder och allt möjligt i. När det var dags att resa bar vi dessa väskor till Grycksbo järnvägsstation. Vi klev på rälsbussen och började resan till mormor. Vi bytte tåg redan efter en och en halv mil i Falun för att åka hela två mil till Borlänge där vi ytterligare skulle byta tåg. Där fick vi kliva på ett jättestort tåg med ett jättestort lok och en massa vagnar. Tåget började röra på sig och vi satt i en alldeles egen kupé'. Vilken lyx. Tåget stannade på massor av ställen, men när vi kommit till Hallsberg var det dags för oss att återigen byta tåg.
Jag vet inte hur länge vi satt på perrongen för att invänta nästa tåg. Det var flera timmar. SJ är ju som bekant SJ. Till slut kom tåget som skulle föra oss till Töreboda. Vi klev upp på tåget som skulle föra oss till slutstationen Töreboda. Vi hade blivit rejält hungriga så mamma plockade fram matsäcken som vi hade med oss. Vi satt vid fönstret och där fanns ett bord som mamma plockade upp mjölk och smörgåsar på. Det smakade underbart gott och vi åt hejdlöst mycket. Helt plötsligt öppnades dörren till våran hytt. Det var konduktören   som sa:
- Töreboda nästa.
Vi var äntligen framme i Töreboda. Tåget stannade och vi klev av. Nu skulle vi bära våra väskor till bussen som skulle föra oss till Undenäs där min mormor bodde. Vi letade efter en buss som skulle gå till Karlsborg. Undenäs ligger mellan Töreboda och Karlsborg i Västergötland. Vi hittade bussen med lätthet. Bussen for iväg och vi var på väg till mormor.
Under bussresan åkte vi förbi en bondgård som hette Kleven.
Inte visste jag då att Kleven skulle få en så stor betydelse för mig. Det skulle visa sig att jag några år senare skulle bli placerad där. Det skulle bli mitt fosterhem.
Bussen stannade när vi kommit fram till Undenäs. Vem stod inte där med häst och vagn och väntade om inte morfar. Morfar hälsade oss välkomna och hjälpte till att lyfta upp våra väskor i vagnen. Hästen började knalla iväg och vi närmade oss den lilla bondgård där mormor och morfar bodde.
 
Att komma till mormor och morfar var som att komma rakt in i ett himmelrike. Tänk bara stugan med vedeldad spis som mormor lagade mat på. Stugan var inte stor. Den hade två våningar. I den nedersta våningen fanns kök och ett "finrum" och på den andra våningen fanns ett rum där vi som kommit från Grycksbo fick bo.
Det var en fantastisk utsikt eftersom det var en jättebacke upp till bondgården. Man kunde vid klart väder se hela åtta mil. Man kunde nämligen se ett stort berg som låg åtta mil bort. Det berget heter kinekulle.
Jag vet att morfars och mormors ställe hette "källebacken" Och jag har alltid undrat om det var därifrån låten "Uppå källebacken uppå källebacken har jag min vän". Men så var det nog inte.
Det som var viktigast för mig var alla djuren. Fem kor, två grisar, en häst och några höns som sprang hej vilt omkring samt en hund och några katter. Det enda jag inte gillade var dessa bikupor som morfar och mormor hade. Jag hatade att hämta vatten från brunnen då jag var tvungen att gå förbi där bikuporna fanns. Men tänk bara att kunna knalla in till hästen. Den hade liksom ett eget rum så han stod där helt obunden. Tänk bara att kunna knalla in till hästen och sen ge den en kram var en enorm upplevelse. Jag vet att när jag stod inne vid hästen så sjöng jag för den samtidigt som jag var så stolt att stå bredvid ett sånt stort djur som en häst utan att vara det minsta rädd. Jag minns inte om hästen älskade min en aning falska sångröst. Men det verkade som att även han myste lite grann.
Jag minns när mormor mjölkade korna. Hur hon tog fram skålarna till katterna och fyllde dom med mjölk direkt från kons spenar. Min mormor tittade på mig och sa:
- Vill du också smaka?
- Japp sa jag,  och mormor sprutade mjölk direkt från kons spene och rakt i min mun.
Det smakade helt underbart gott.
Vi bodde väll där c:a tre veckor. Varje morgon var det underbart att vakna. Springa till ladugården där mormor mjölkade korna. Hoppa i hö och hälsa på hästen när han var "hemma". Springa på åkrarna där korna gick och betade. Snubbla över både katter och höns. Knalla in i huset där dom två grisarna fanns och se på när mormor gav dom mat. Följa med till hönsen där dom bodde och hämta dagens skörd av ägg. Jösses vad jag trivdes.
Varför finns inte en sådan idyll idag?
Men tiden flög fram och det var dags att åka hem. Det kändes jättejobbigt eftersom jag trivdes så enormt mycket.
Men så kom jag på en sak. Det finns ju bara en sol. Så den sol som skiner över Undenäs måste ju även skina över Grycksbo. På det viset kändes det som att Undenäs inte låg så himla långt ifrån Grycksbo. Samma sol sken ju över bägge ställena.
Men jag kunde ändå inte hålla tårarna tillbaka när tåget från Töreboda började röra sig ifrån mormor. Vad jag vet idag är att någon annan mormor ville jag absolut inte ha.
 
Vi var hemma igen och tillbaka till vardagen Min mamma gjorde allt vad som stod i hennes makt för att göra allt för oss barn. Men det var som att något inte stämde tyckte jag. Mamma och pappa var liksom osams. I alla fall kändes det som så. Det banades mot jul och min mamma fick, jag kan inte säga annat än "städmani". Hon jobbade på pappersbruket och sedan julstädade hon. Mamma SKURADE  golven och lade på ny polish. Även trösklar, dörrkarmar, tak, fönster m.m. rengjorde min mor.
Och tänk så man längtade till julafton... julafton... julafton och julklappar... julklappar... julklappar.
Och jag lovar vi FICK våran jul med julklappar och allt. Vi sög in doften av julgranen som doftade skog samtidigt som vi sög in doften av såpa av ett så enormt städat hem.
Men mamma min stackars mamma hade jobbat och slitit så att hon orkade inte riktigt glädja sig åt denna högstund som hon lagt ner så mycket jobb på. Jag såg att hon var så trött så trött. Jag minns inte, men jag tror jag var omkring fem sex år när jag såg att min mamma var så trött. Jag märkte bara att min mamma var så trött och när man är så liten så har man antagligen svårt att förstå.
Jag minns att på något sätt var varannan jul min alldeles egen jul. Jag fick nästan allt jag önskat mig medan julen därefter fick jag just ingenting som jag längtat så mycket efter. Varför jag har ett så konstigt minne har jag svårt att förstå. Men antagligen berodde det nog på att mamma och pappa hade hur man nu skall kalla det ojämn ekonomi. Ena julen räckte pengarna lite mera och nästa lite mindre. Så var det nog.
 
Men det fanns även sommar i Grycksbo. Jag minns med stor glädje hur vi hade det i Grycksbo. Hur vi kunde åka och bada i en liten sjö som heter Tansen. Där fanns bryggor, hopptorn och till och med en båt som det stod "Endast till för 
livräddning" på. Och i ett litet samhälle så känner alla alla. Om någon "lånade" livräddningsbåten så var väll inte det hela världen. Alla höll ju koll på alla "utan" livräddningsbåt. Jag minns att jag så gärna ville följa med dom stora pojkarna ut med dom på en båtfärd ut på den för mig jättestora sjön.
- Du får bara följa med om du kan simma…
- Javisst kan jag simma…sa jag och trodde antagligen på det själv. Jag fick följa med och när vi var mitt i sjön sa en av dom vuxna:
- Visa att du kan simma nu då
- Javisst svarade jag
Jag och hoppade i vattnet och började att sprattla alldeles enormt. Inte kunde jag simma. Dom fick hoppa i efter mig och lyfta upp mig i båten. Det var både första och sista gången jag fick åka båt med dom.
 
Man började växa till sig och det var dags för att börja skolan. Jan skulle börja i första klass i folkskolan. Man var förväntans- full, fint klädd och man undrade vilka klasskompisar man skulle få. Det var en jättebacke upp till skolan. Samma backe som vi åkte bob på vintrarna. Men nu var det sommar 
fortfarande och fåglarna kvittrade. Grönskan var härlig och alla dess blommor i alla dess färger utefter grusvägen upp mot skolan. Det var helt enkelt en spännande underbar morgon.
Vi, mamma och jag gick uppför backen mot skolan Plötsligt uppenbarade sig en underbar varelse. Jag hade aldrig sett något så vackert. Vi gick förbi och min mamma hälsade på hennes mamma och dotter. Eva hette dottern. Jag visste inte då att vi skulle gå i samma klass. Men när jag fick reda på det lät det som musik i mina öron. Jag gick fram till Eva, hälsade och sa hej. Sen blev det inget mer.
Det blev upprop i skolan. Förstaklassarna skulle delas upp i två grupper. Lika glad som jag blivit att Eva och jag skulle gå i samma klass lika bedrövligt kändes det att vi inte skulle hamna i samma grupp i klassen. Halva klassen skulle börja på förmiddagar och sluta tidigare varannan dag. Andra halvan skulle göra tvärtom.
Det blev bara så att jag alltid började tidigt och slutade sent. Om jag började det "sena skiftet" så var jag ändå uppe tidigt till skolan för att kunna följa Eva uppför backen. Och när jag började tidigt så stannade jag kvar för att följa henne nerför backen.
Jag blev även oerhört betagen av Mats som gick i samma grupp som mig. Han bodde några kilometer utanför Grycksbo. Så när skolan slutade gick han ner till Grycksbo 
järnvägsstation för att i en rälsbuss åka hem. Mats och Eva var liksom allt. Jag kommer ihåg hur kul det kändes när vi fick sluta skolan lite tidigare. Mats följde med mig hem för att leka. Annars skulle Mats få sitta jätte länge och vänta på rälsbussen. Vi lekte på baksidan i sandlådan och det kändes som att vi fick vara tillsammans på riktigt.
Jag tror det var sista gången vi träffades. I och med att han åkte rälsbuss några kilometer till sitt hem varje dag så hände det som bara inte får hända. Just på den sträckan som Mats åkte provade SJ ett nytt lok där någonting gick fel. När Mats satte sig på rälsbussen för att åka hem så passade SJ sam- tidigt att prova sitt nya lok fast från "andra" hållet.
Vilken smäll det måste ha blivit. Jag tror åtta skolbarn dog i denna tågolycka. Mats var en av dem. Jag vet att jag sörjde men ville absolut inte visa det. Inte kan man väll visa att man sörjer en kille när man är kille själv... men grät det gjorde jag. Sen spelar det väll ingen roll vad jag tyckte och tänkte.     Mats var borta, uppe i himmelen.
 
Tiden flöt vidare i Grycksbo och jag började märka hur min pappa började få hemska eksem på händerna. Han gick till doktorn och gick länge inlindad i stora bandage om händerna. Vad jag förstod så var det något min pappa inte tålde från pappersbruket. Så det bästa var nog att byta jobb. Min pappa sökte annat jobb och fick en anställning som låg i Falun.
ASJ hette det. Jag tror det betyter Aktiebolaget Svenska Järnverksverkstäderna.
Trots att det bara var en och en halv mil från hemmet så var inte lönen så att man kunde åka så långt till och från jobbet. Eller också var väll inte kollektivtrafiken så uppbyggd så att tiderna liksom inte passade pappas arbetstider. Om det skett nått framsteg där idag, så tror jag inte skillnaden är sådär jättestor.
Min pappa tvingades att sälja sitt "Egna hem". Jag minns så väl när pappa skulle sälja sitt egna hem Hur spekulanter kom hem och gick husesyn Pappa tvingades borra hål i betongen på golvet i källaren för att visa att huset minsann stod på säker grund och att det minsann inte var något fuskbygge.
I Grycksbo fanns det en frisörsalong som låg i samma hus som posten. Denne frisör köpte vårt egna hem och möblerade om hela källaren till en frisörsalong. Vad pappas verkstag tog vägen fick jag aldrig veta.
Min mamma berättade för oss barn att vi skulle flytta Jag vet inte men det kändes inte på nåt särskilt sätt. Hittills som vi flyttat hade vi bara fått det bättre. Och den blixtrande kärlek för Eva hade blomstrat ut och vissnat. Även Mats minne hade bleknat.
Vi flyttade till ett nytt ställe av världen som verkade ligga långt bort ifrån Grycksbo. Nästan som till en annan världsdel. Vi hade flyttat nästan två mil. Pappa hade börjat på sitt nya jobb och eksemet var som bortblåst på hans händer.
Jag lovar att som nyfiken så var det en fröjd att få upptäcka den nya världen. Vi flyttade till ett ställe utanför Falun. Stället heter Främby. Det var nog på alla vis ett lika idylliskt ställe som Grycksbo... men ändå inte.
Att det inte skulle visa sig att det skulle kännas lika idylliskt som Grycksbo berodde nog inte vart vi flyttade utan mera på min pappas och mammas förhållande emot varandra. Någonting stämde bara inte. Lika tryckt som det var att bo i Grycksbo lika otryckt skull det visa sig att bo i Främby. Att det kändes otryckt var att mamma och pappa började skälla på varandra oftare och oftare.
 
Orten Främby, tre kilometer utanför Falun kan inte annat än betraktas som ett toppenställe för en kille som jag. Jag fick börja mitt i tredje klass. Den det fungerade jättebra. Främby folkskola började jag i. Det kändes trots allt lite pirrigt att uppleva en ny värld. Men jag blev oerhört väl mottagen. Och något som inte fanns i Grycksbo var ALLA dess barn i min ålder. Det bara vimla av dom.
Att spela fotboll i Främby var inget konstigt. Vi var så många så det hade räckt till trettio fotbollslag. När vi skulle spela fotboll så var vi många fler än två fotbollslag. Så vi valde varannan gång vilka som skulle få vara med att spela. Alltid hände tyvärr samma sak. Det blev personer över... och nästan alltid samma personer. Livet kunde vara hårt redan då. Men jag fick alltid vara med. Antingen hade jag väll ett sjusärdeles bollsinne... eller också var jag väll bara omtyckt.
 
Vi hade en mycket sträng magister i Främby. När lektionen skulle börja fick vi stå i givakt utanför klassrummet där magistern gav order. Framåt MARSCH och vi gick som soldater in i klassrummet. Vi var så drillade att dom som hade bänkraderna längst till vänster svängde av till sina bänkar samtidigt som vi andra svängde av när vi kommit till våran "fåra". Likadant var det när det blev rast och skulle lämna klassrummet. Magistern lekte soldater med oss barn.  Inte vet jag varför våran magister gjorde så. Idag undrar jag om magistern levde med en stor portion soldatkänsla över sig.
Ibland var vi på utflykt med klassen och "marscherade". 
Vi var på utflykt i Falun och "marscherade" över en vägkorsning. En mjölkbil kom och tutade och bröt våran "paradmarsch". Chauffören struntade totalt i att vi gick på led med magistern som skrek "höger vänster höger vänster... ett två ett två". Magistern blev om inte tokig så näst intill. Han blev jättearg på mjölkbilen och började springa efter den. Nu var ju magistern en före detta militär så man kan förstå hans stridslystna ögon när han inte hann ikapp mjölkbilen. Vad jag inte förstår är att en före detta militär ska behöva leka General över barn som går i klass fyra.
Han var även oerhört sträng för övrigt. Om magistern var arg på någon som missat läxan eller stört i klassrummet så var pekpinnen ingen pekpinne längre utan vinande pinne.
Magistern sa till den som störde att komma fram. När han kommit fram fick eleven känna av "pekpinnen" med besked.
Dom som skötte sig allra sämst fick lämna klassrummet. Där tog magistern tag i håret framför örat och han rev så hårt   att håret lossnade och blodvite uppstod.
Men på något sätt så tyckte man ändå om honom. Magistern bjöd hem oss till sitt hem. Där var han jättetrevlig. Men en lite konstig sak var att när hans fru var hemma så pratade dom med varandra bara på engelska. Men när hon pratade med oss var det på flytande svenska.
På något vis kändes det som att han brydde sig om oss trots allt. Om någon skolkade så cyklade han omgående hem och hämtade vederbörande Om det berodde på att han ju var f.d. militär till sin läggning vet jag inte. Jag vet inte om det var så passande för fjärdeklassare med en militär som magister. Särskilt som magistern lekte att vi var soldater istället för barn. När en lektion var slut och klockan ringde så ropade magistern: Stå upp... GIVAKT… från vänster FRAMÅT MARSCH!…. och vi lydde. Det skulle visa sig senare att han fått massor av klagomål från flera föräldrar. Magister fick helt enkelt sluta. Vi barn drog en lättnadens suck. Han fick i alla fall inte längre vara magister i våran klass.

( Vad som framkommit idag efter samtal med magistern är att han inte fick sluta eller sparken. Magistern fick helt enkelt enkelt en högre befattning inom skolväsendet 
Detta blev vi aldrig informerade om på den tiden. Men rätt ska vara rätt. Han var visserligen sträng och aga var ju tillåtet på den tiden. Men han var även mycket rättvis och verkade bry sig om oss elever. Vilken lärare skulle idag cykla hem till skolkande barn och nypa dom i örat och ta dom tillbaka till klassen?)
Kanske det inte skulle vara så dumt med 
lite strängare  lärare idag?
 
Tiden gick. Min pappa bytte än en gång jobb. Han började sälja symaskiner vilket så småningom skulle visa sig vara hans lycka ifråga om inkomst om nu hög inkomst för lycka med sig.
 
Tiden flöt på och det var dags att börja i klass fem. När vi börjad hade vi fått en ny lärare. Om vår förra magister var militärisk så var vår nya magister raka motsatsen. Under en lektion frågade en av  av eleverna våran nya lärare:
- Hur mycket är klockan?
Hela klassen stelnade till. Hur skulle den nya läraren 
acceptera en så oerhört fräck fråga?
Att fråga hur mycket klockan var eller hur långt det var kvar av lektionen var nästan som en dödssynd ur vår förra lärares ögon.
- Klockan är tjugo över tio svarade läraren helt naturligt utan vidare. Jag lovar... hela klassen blev stum. Kunde man 
verkligen ställa en så fräck fråga? Vilken skillnad på lärare!
På den tiden gick man i skolan även lördagar. Vi skulle ha två mattetimmar och som sista timme "roliga" timmen. Vi hade rast före mattetimmarna och medan vi lekte på våran rast så kom våran nya magister för att ropa in oss för matte, trodde vi. Men icke.  Han kom och bollade med en fotboll och undrade om någon hade lust att följa med och lira lite fotboll. Vi blev ju jätteglada. Och inte nog med det. Alla skulle vara med och spela. Det gällde även tjejerna. Våran nya lärare Fredriksson valde ut lagen. Att vi sen hade så roligt så att även roliga timmen "offrades" var det ingen som brydde sig om. Möjligtvis kanske tjejerna. Men jag tror även dom hade roligt. Det var en riktig hejare till lärare. Trots att vi ibland spelade fotboll på mattetimmarna så lärde vi oss inte mindre. I alla fall inte jag.
 
Jag tyckte långtifrån alltid men ibland kändes det jättejobbigt att gå hem. Min pappa hade börjat sälja symaskiner och det gick inte sådär jättebra i början. Min mamma fick lov att börja jobba på militärförläggningen I:13. Där jobbade hon i köket.
Min mamma och pappa hade börjat skälla allt mer på varandra. Men ändå när jag kom hem från skolan kände jag en saknad efter både pappa och mamma eftersom ingen av dom var hemma när jag slutade skolan.
 
Min magister var idrottsintresserad... och jag lovar. Han om någon fick in mig på idrotten.
Det var skoltävlingar i längdåkning på skidor. Nämligen  Dalamästerskapen för klasserna femmor - sjuor.  Min magister hade med sig en kanonvalla, blåslampa och han behandlade mina skidor som om dom vore två små tvillingar. Det fanns även med några 15:åringar som gick på yrkesskola som var med och åkte fast utan tävlan. Men tidtagning togs även på dom. Det var två och en halv kilometer vi skulle åka. Jag vann t.o.m. nästan lite överlägset. Jag hade bättre tid än dom som betydligt äldre. Det blev en artikel i lokaltidningen Falukuriren. "Ett blivande löfte"
Jag sprang på somrarna nere på kopparvallen runt fotbolls- plan på deras löparbanor. Jag sprang lätt en mil utan att bli  det minsta rött. Jag VET att jag hade en enorm fysik.
Jag fick även spela med i korpen i fotboll. Jag var uttagen genom licens att spela med i lärarnas lag.
Jag spelade bordtennis i Falu BTK visserligen långt ifrån högsta serien. Men i alla fall den serie som Falu BTK spelade i division 3. Jag fick vara med och spel i seniorlaget. Och jag var inte gammal.
 
Men att vara hemma var inte lika roligt längre. Pappa som blivit försäljare kom hem senare och senare. Ibland kom han hem mitt i natten. Mamma var trött och arg på pappa. Vad hade han varit så sent på kvällen? Dom började som vanligt att skälla på varandra. Jag höll för mina öron och jag grät... och märkte som jag tidigare märkt- Någonting stämde inte längre. Det kändes som att otryggheten närmade sig med stormsteg.
Många äldre människor berättade för mig hur enormt söt och dom tyckte jag var. Dom tyckte att jag hade så enormt fina ögon . Dom var bruna och jättestora. Det tyckte även mannen en våning under oss. Jag kan inte rå för det men jag tyckte om honom. En dag när vi träffades i porten berättade han att det fanns folk som kallade honom bög. Jag visste väll inte så där alldeles riktigt vad bög betydde... sä jag sa bara jasså?      Några dagar senare var denna man död i sin egen lägenhet. Han hade tagit livet av sig. Hur jag uppfattade hans död minns jag inte. Men jag minns denna man som en mycket snäll man. Han lekte gärna med oss barn. Han hade ett ritbord inne hos sig där han uppfann saker som han sa Han lekte mycket med oss på baksidan av hyreshuset. Där det fanns en jättestor gräsmatta. Han spelade fotboll med oss barn och hjälpte till med att bygga en cirkus där vi skulle uppträda och t.o.m. skulle kunna ta betalt. Jag lovar vi byggde och byggde. Läktaren byggde vi av björkar som vi högg ned. Vi tränade och tränade för att lära oss att uppträda. Till slut var det dags för premiär för våran cirkus. Vi hade även bestämt att ta inträde... 25 öre. Den förste betalande som kom var denna man. Han satte sig längst upp på läktaren Och vi satte igång med vårt cirkusnummer som var helt improviserat eftersom vi helt glömt bort det vi tränat på. Vi sprang omkring och lekte Clowner hela bunten. Vi gjorde inte bara ett uppträdande. Vi fick in pengar i kassan. Nästan fyrtio kronor.
Nu är denne man död. Han tog livet av sig. När han tog livet av sig hade han ordnat det bekvämt för dom som skulle hämta honom. Han hade klätt av sig och krupit ner i en plastpåse. Så det var bara att bära ut honom.
 
Jag mins även lilla "Killroy". Han var kanske bara sju och jag lite äldre. Det är inte så lätt att komma ihåg ålder. Vid sidan av Främby ligger en stor sjö som heter Runn. Det är c:a ett par kilometer ner till Främbyviken som tillhör sjön Runn. Jag vet att både stora och små barn ofta knallade ner mot Främbyviken. När vi knallade ner mot Främbyviken så stannade vi vid något som liknade ett stort klondike. Det var som en sjö fast ändå inte, som låg nästan vid Fämbyviken. Antagligen hade grävmaskiner grävt ett jättedike där. Varför vet jag inte. Där låg det plankor vid "stranden" som Killrroy ville "testa" för att "gå på lina" på en planka över gyttjan. Kilroy testade, tappade balansen och ramlade ner i denna gyttja. Vi andra stod där bara och såg på Vi såg hur han kämpade för sitt liv. Men vi stod där bara och såg på. När Kilroy försvunnit i gyttjan gick vi till en firma några hundra meter bort och berättade.
Ambulansen kom och fiskade upp den då döde Killroy. Det kändes på något sätt som att vi hade kunnat rädda livet på Killroy. Men vi bara tittade på när han utkämpade dödskampen.
 
Klockan ringde. Det var sista ringsignalen för dagen i skolan. Jag sprang ner till pingislokalen och spelade bordtennis. Jag kom lite sent hem. När jag kom hem möttes jag av mamma som berättade att pappa minsann inte fick bo kvar längre. Pappa hade träffat en annan kvinna.
Jag lovar. Hela min värld föll ihop... med besked. Jag fattade ingenting. Jag i min naivitet trodde att mamma och pappa alltid var något som skulle bestå. Ingenting kunde väll vara så självklart som att ha en mamma och pappa.
Min mamma gav mig en så fin "present" sen hon berättat att pappa flyttat. Istället för att få kram och tröst och en förklaring varför?… fick jag pengar till buss och biobiljett. Jag gick ut till busshållplatsen, åkte med bussen och gick till biografen för att se en film. Men jag lovar. Jag har ingen aning om vilken film jag sett. Det enda som tragglade sig fast i mig var att det kändes som att mamma och pappa på något vis inte fanns längre. Mina tårar föll och jag fick ju absolut inte visa något så fult som att gråta. Absolut inte på bio. Allt var en enda stor röra. Livet kan kännas grymt... oerhört grym. Mitt liv 
förändrades totalt.
Jag fick själv "välja" om jag skulle få bo hemma hos mamma eller pappa. Det var bara det att själv få "välja" stämde liksom inte. Det jag ville välja kunde jag inte välja längre. Hade jag verkligen kunnat "välja" vem jag ville bo hos så skulle det bli hos Pappa OCH mamma. Att själv få "välja" kändes så oerhört svårt. När jag valde att bo hos mamma så längtade jag så enormt efter pappa och tvärtom. 
Jag minns när jag bodde hemma hos mamma. Min lillasyster Monica fanns i köket tillsammans med min mamma. Jag minns att jag nämnde något om pappa. Monica avbröt mig då genom att skämta. Att använda ordet "pappa" var ett fult ord. Min mamma började att skratta och även Monica och även jag gjorde det. Jag vet att Monica inte ville något illa. Men varför skrattade mamma? Visst skrattade även jag... så länge som jag fanns tillsammans med dom. Men jag vet att jag sedan smög undan till toaletten och satte mig ner och grät…."pappa" var ett fult ord.
-----------------------------------
Nu föll mitt liv liksom ihop. Jag förändrades som 12:årig människa på något konstigt vis. Min frihet var borta bara för att jag fått frihet att själv få välja.. vilken jag skulle få bo hos. Precis som om jag inte haft någon frihet förut... vilket jag sannerligen haft. Jag slutade med idrotten... skaffade nya kompisar vilket skulle visa sig leda raka vägen till fosterhem.
Fortsättning kanske följer.
mvh Jan Zetterström

Tillbaka